Där har vi varit på vintrarna och åkt pulka, han har jagat oss och snöbollar. Vi har varit där på sommrarna och plockat bär och han har ätit direkt från buskarna. Han har kunnat vara lös som han vill och fått sträcka på benen. Han jagade sin första älg där och var tokstolt, jag var mindre stolt ;) Vi har spårat där, gjort uppletande, tränat lydnad. Och lekt och busat massor.
Och det är en plats som vi kommer tillbaka till, ofta!
Jag vet att jag har tagit rätt beslut med Leo, jag är glad att jag inte lät det gå för långt, inte väntade på att han kulle bita någon så att personen blev skadad. Tänk om det hade varit ett barn? Jag hade aldrig kunnat förlåta mig för att jag hade låtit det gå så långt.. Och jag vet att det hade gått så långt.
Men det är tufft för det, jag saknar honom så jäkla mycket varje dag. Han var ju det käraste jag hade, mitt allt. Min finaste Leo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar